Trökigaste fredagen i världshistorien firar jag sittandes i mitt rum under en filt, filtens syfte är inte att värma, utan för att skydda mot flugorna som har kommit och hälsat på även oss stadsbor (: Welcome! Så roligt att ni tycker så fruktansvärt mycket om mina ben och solskyddskrämen jag använder. Synd att det inte är ömsesidig kärlek mellan oss.

Livet just nu är väldigt ledigt! Allt för många timmar att spendera på ingenting. I söndags sa jag nämligen upp mig från mitt dåvarande jobb på Håvens egendom utanför Tidaholm. Anledningen kan beskrivas kort å gott, eller så blir det en obegränsad beskrivning som vanligt när jag ska skriva om något (; . Tröttnade på att alla anställda inte arbetade mot samma mål, att det inte längre var någon ordning och reda, lessnade på att det enda som tydligen var viktigt var vad de där stackars dropparna mjölk korna producerade var värda, men hur det där stackars djuret som producerar mjölken mådde var tydligen inte lika viktigt. Är man ca 7 stycken på ca 400 mjölkkor + rekrytering och endast 3 lägger ner hela sin själ i att djuren ska må som bäst och resten bara kommer dit för att göra sitt jobb å skiter i resten funkar det inte. Punkt slut! Och att vi anställda alltid behövde driva på chefen för att någonting skulle hända blev i slutändan rätt trökigt. Inte vi som köpt en gård för 50 miljoner, tycker att det borde vara han som ska styra upp produktionen och förse oss med arbetsuppgifter och inte tvärtom. Resultatet av detta numera oseriösa företag och allt för stort ansvar utan någon som helst hjälp eller stöd från ”chefen” och uteblivet visat intresse på kommande förändringar så blev det som så att fröken Petersson sa upp sig med omedelbar verkan.

Det är med lite vemod som jag lämnar Håven bakom mig, alltid sett upp till den gården, dels för att en av mina närmaste vänners pappa en gång i tiden var en av ägarna, så man har ju en del tonårsminnen därifrån, sen för att min bror, som jag också ser upp otroligt mycke till arbetat där de senaste 8 åren. Så för att de förra arbetsgivarna, trots deras motgångar har gjort så mycket för att lyfta den gården! Det har länge vart en dröm för mig att få arbeta där! Så när min svägerska ringde och frågade i januari blev jag jätteglad. Trivdes fruktansvärt bra, och det var as kul att få jobba tillsammans med min bror å hans fru, och få visa dom att jag kan. Så när det skulle säljas och det kom spekulanter och tittade så var en av mina högsta önskningar att få jobba vidare för de nya ägarna också. Men den förhoppningen vände ganska fort en tid efter försäljning. Men det som tog emot mest att lämna Håven är min kärlek till kalvarna. Kalvarna är/var verkligen mina bebisar, de jag tänkte på lika mycket efter jobbet som på jobbet. Det var kalvarna som jag kämpade mest med, som jag kände bäst. Alla var de i mina ögon individer, individer som jag vart med och skött sen deras första andetag och som jag såg minsta lilla förändring på. De jag gav blod, svett och tårar för och som gav mig så fruktansvärt mycket tillbaka. Men även där funkar det inte att en lägger ner hela sin själ i arbetet och att nästa bara kommer och ”gör det som ska göras”.

Otroligt tacksam mot de 2 personer jag oftast jobbade med, Magnus och Ylva! Ni är guld värda.

Men som med allt annat så grubblar jag sönder saker! Försöker låta bli, det är inte längre min tunga sten att bära. Men det ger sig med tiden. Tack och adjö Håven, tackar för 6 månader av alla de möjliga erfarenheterna.

Haha, oops I did it agaiiiiin! Jag om nån borde ha lärt mig att fyllesnack bör gå in igenom ena örat och fort som fan ut genom de andra. Men för en liten stund var jag såld. Men så här några dagar efter så har ja tänkt och insett hur dumt det var att köpa de du sa. Vi känner varandra så väl, och den lilla gnutta hopp som kanske fortfarande lever i mig om dig väcktes till liv efter vårt samtal i helgen. Men du behöver inte vara orolig för att behöva uppnå något av de du sa, lika fort som jag började hoppas igen så la jag ner det. För som sagt, känner dig. Varför skulle det bli annorlunda nu?