Såg ni "Sveriges Mästerkock" igår? Jag har inte följt det denna säsongen utan endast sett något enstaka avsnitt, men tjejen som fick åka hem igår har jag gillat sedan jag såg henne första gången, känner igen mig lite i henne så har hon vart väldigt rolig att titta på! Så när hon fick åka hem rycktes jag liksom med, trots att jag inte följt årets upplaga. Men jag fick en gråtklump i halsen och var på gränsen att börja lipa.. Haha!

Tänkte göra en jämförelse för er, för att ge er en förståelse hur det är att brinna för något. Den glöden som syns i hennes ögon och på hela henne när hon lagar mat, ungefär så där lyser jag när jag jobbar, när jag är bland korna. Varenda gång en ko kommer fram och vill "prata", kliar sig mot benet, ger en vänskaplig slick osv, då känner jag sådan glädje, jag blir genuint lycklig över att få vara bland dessa fantastiska djur! Sen att det är skititgt och tungt det skiter jag i. För det finns tvål och vatten och man jobbar inte varje dag så man har chansen att vila upp sig emellan.

Den gården jag jobbar på nu är till försäljning, det visste jag redan när jag tog jobbet. Och jag har ingen fast anställning, utan visstid. Så mina dagar på gården kan lika väl vara räknade. Min framtid ligger nu i de kommande ägarnas händer. Så den där euforiska glädje ja känner just nu på jobbet är liksom blandad med skräck. För tänk om jag inte kommer få vara kvar sen när det säljs. Det skulle vara det värsta som kan hända just nu! För jag trivs så jävla bra där, jag jobbar självständigt, vet vad som ska göras, och jag trivs så himla bra med både djur och arbetskompisar.

Så framtiden återstår att se, man kan bara hoppas på det bästa. Och fram tills vi vet hur det går med försäljning osv så får jag helt enkelt ta en dag i taget och passa på och njuta så länge det går och inte tänka så mycket på vad som skulle kunna hända längre fram. Nu är nu, och nu trivs ja med livet.